Sitter här och lyssnar på Melissa Horn. Så ja ni kan ju räkna ut vilket humör jag är på då. Känns lite som om jag gått med ett leende lite för länge på läpparna nu. Haft det där leendet lite för enkelt. Haft det vart jag än kollat, igenom vad jag än tagit mig förbi. Så det är klart, när man får lite motgångar i livet så kommer den där hängläppen sakta krypandes. Tankarna fladdrar omkring överallt. Ena stunden tänker jag på vilka vänner jag kommer ha kvar vid min sida om si sådär 10år, och en annan tanke funderar på vem som är värd att kallas vän i dagens läge. Och den tredje varför jag känner mig ensam? Och ännu en varför jag känner mig gråtfärdigt fastän jag har otroligt grymma vänner. Det känns ju som om detta är en start på något bra.
Men ändå finns det dessa höstdagar. Då jag bara vill ut och sätta mig på berget. Helst kanske ligga ner och kolla upp mot stjärnorna. Känna hur kylan kryper tätt intill min kropp. Då känner jag mig inte ensam längre. Då är det jag och kylan och alla tusen stjärnor mot världen. Vi mot världen. Jag som i tysthet viskar alla mina hemligheter till vinden som inte kan säga något, bara smeka våra kinder. Dela med mig av allt det där som inte ens jag kan hålla i hemlighet. Så varför skulle jag då förvänta mig att någon annan ska kunna hålla det jag inte själv kunde hålla hemligt? Det är då det är så bra med alla dessa stjärnor. Som är miljardersmiljarder mil här ifrån, då tar det lång tid innan dom kan viska vidare mina ord som lämnat mina läppar. Kanske skulle kylan smitta av mina känslor till någon annan, men han skulle aldrig skvallra på att det var just jag som kännt så i denna mörka kalla höst kväll.
Men om en vän kan viska, och ett löfte brista... Så går jag hellre hem själv.
